Att ha mängder av konton på sociala medier och lägga upp bilder som visar hur lycklig man är, har blivit mer regel än undantag. Matbilder, lek med barnen och tummen upp för att man fått ett nytt jobb är någonting man matas med på näst intill varje människas konto. Instagram flödar över av ”lyckliga” personer vars bilder bevittnar hur bra kärleksförhållandet är, hur fint man har det, hur många vänner man kan räkna som följare, hur gott ekonomiskt ställt man har och hur bra man lever under sin senaste resa. Men om alla människor är så lyckade, hur kommer det då sig att skilsmässorna ökar stadigt, att folk blir fetare och att den psykiska ohälsan sällan har varit så utbredd som idag? Kan det vara så att vi är livrädda för att visa våra misslyckanden? Och kan det även vara så att folk som mår dåligt pausar sig från Facebook och Instagram för att slippa bristen på likes?
Sociala medier – inte bara positivt
Att vara en del av de sociala medierna leder ofta till nya kontakter och bevaring av de gamla. På många sätt får det oss att knyta fler band än tidigare och att följa med människor i vardagen som inte förr var möjligt. Men är det inte det som är tanken, när allt kommer till kritan? Att vi ska följa folk i vardagen? Vardagen är inte alltid guld och gröna skogar hur mycket vi än utövar positivt tänkande. Livet har i mångt och mycket blivit rena maskeraden på de sociala medierna och tyvärr börjar alla maskeradkläder i butikerna att ta slut. Är det så att vi bär en mask på sociala medier? Definitivt!
Att må dåligt eller gå igenom en kris gör att man stängs ute från de sociala medierna. Har man inte tillräckligt att visa så är man en outsider som inte längre förtjänar ett intresse. Räkna likes eller antalet följare har blivit en daglig sysselsättning och den som kan räkna ihop två och två förstår genast att det har att göra med ett stort bekräftelsebehov. Resultatet blir inte sällan att man faktiskt tar avstånd från alla konton som fyller våra telefoner och som piper till så fort en ny notis uppenbarar sig. Fler och fler väljer att lämna Facebook för att kunna leva sina liv utan en massa tvång på en perfekt livstillvaro och ett peppande som i mångt och mycket är ganska intetsägande.
Den som sedan har rätt att uttrycka sig negativt och som får erkänna sina misslyckanden, är dem som har kommit ut på andra sidan och upplevt framgången. De som fortfarande befinner sig i den mörka tunneln är enbart negativa, tråkiga och en skugga på sociala medier och har således ingenting att hämta. De förut så färgglada matbilderna, kyssarna med sin älskade och de soliga strandbilderna blir numera bara en samling i arkiven.
